Jag har knappt aldrig tänkt på så många svarta sopsäckar eller äckliga skinkmackor som igår. Allt för att hålla inne med tårarna. Igår var nämligen sista dagen för min bästa Christine på jobbet. Vi började samma dag för lite drygt två år sedan och började så smått bonda med varandra. Sedan dess har vi varit parhästar, ler- och långhalm, helan och halvan. Whatever. Den ena har knappt synts till utan den andra. Men för exakt tre månader och en dag sedan sa hon upp sig för nya äventyr. Så visst har jag varit förberedd men när dagen väl var kommen så var svarta sopsäckar och äckliga skinkmackor det bästa jag kunde tänka på. Det gick fram till hejdå-kramen. Då gick det inte längre. Hjärtat bultade och tårarna sipprade fram och ville aldrig sluta falla.